Sorgen: och den Gud som frälser
Det inledande bedrägeriet
Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och förskräcktes högeligen i sitt hjärta. Och Saul frågade Herren, men Herren svarade honom icke, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. Då sade Saul till sina tjänare: Söken upp åt mig någon andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne. Hans tjänare svarade honom: I En-Dor finnes en andebesvärjerska. Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag säger dig. Men kvinnan svarade honom: Du vet ju själv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig? Då svor Saul henne en ed vid Herren och sade: Så sant Herren lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom missgärning. Kvinnan frågade: Vem skall jag då mana upp åt dig? Han svarade: Mana upp Samuel åt mig. Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och kvinnan sade till Saul: Varför har du bedragit mig? Du är ju Saul. Konungen sade till henne: Frukta icke. Vad är det då du ser? Kvinnan svarade Saul: Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden. Han frågade henne: Huru ser han ut? Hon svarade: Det är en gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa. Då förstod Saul att det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig. Och Samuel sade till Saul: Varför har du stört min ro och manat mig upp? Saul svarade: Jag är i stor nöd: filistéerna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall göra. Men Samuel svarade: Varför frågar du mig, då nu Herren har vikit ifrån dig och blivit din fiende? Herren har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt David. Eftersom du icke hörde Herrens röst och icke lät Amalek känna hans vredes glöd, därför har Herren nu gjort dig detta. Herren skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels läger skall Herren giva i filistéernas hand. Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett helt dygn hade han ingenting ätit.Den nominella karismatikern
När han kom hem från jobbet tog han sin bibel och läste den: “Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.” Pastor Lindström hade sagt att detta var det himmelska löftet till alla som tror, så han bad för henne i tro. Skulle Gud besvara hans bön? Han visste inte, men Guds ord var ganska tydligt i sitt uttalande. Han trodde. Och det starkt. Genom sina inre ögon hade Chris sett Kristus korsfäst så tydligt som om han själv hade varit där, och han grät när han såg Guds Son hänga där på korset och sona världens synder. Han såg också det hat som Människosonen fick utstå från människorna runt korset. Han var förkrossad.
Gud talade ofta till honom som om han befann sig i samma rum som Chris och berättade himlens hemligheter för honom. Han var verkligen en speciell man om Gud uppenbarade sig på det här sättet. Kunde Gud förneka hans bön? Varför skulle han uppenbara sig på det här sättet och sedan förjaga hans bön? Vad hade Lindström sagt? Du har redan alla löften, du behöver bara göra anspråk på dem genom tro. Så länge du inte vacklar i din tro kommer Gud att ge med sig och ge dig det du vill ha. Han gick till sängs med en orubblig tro och en frid som förnekade verkligheten själv.
Han kunde se framstegen i hennes liv. Det var ett tydligt vittnesbörd om trons kraft. Han nickade åt sig själv för ett väl utfört arbete, för det var han som var orsaken till framstegen. Han hade lovat Gud att han skulle ge sitt liv till honom om han besvarade hans bön om att hjälpa henne, och nu skulle han helt vara Herrens.
Hans liv fortsatte med Herren, som dagligen talade till honom om precis allt. Han kände sig så speciell; han måste vara speciell om Gud gav honom så fantastiska svar och uppenbarelser som bekräftade alla hans önskningar och begär, och aldrig tillrättavisade han honom. Precis som den kvinnliga äldste hade hävdat när hon lärde församlingen att lyssna till sin inre dialog, som var anden som talade, och han skulle aldrig säga något negativt. Han var bara kärlek. Det var så man kände igen honom: Anden skulle bara bekräfta; allt annat var ont och falskt och kom från ett samvete som inte var befriat av psykologisk sanning. Självkärlek var vägen ut ur det.
Det var det övergripande budskapet i Bibeln och i kristendomen: Gud är kärlek och det finns ingen fördömelse för någon någonstans, och Gud vill alltid hela om du bara tror, och vi är gudar med samma makt som Jesus hade på jorden: vi måste bara göra anspråk på den. Det var fantastiskt.
Snart skulle hon vara perfekt, snart skulle de leva det perfekta livet tillsammans, och deras tvåsamhet var redan uppfylld i köttet. De tog sina löften om äktenskap på stort allvar. Löftena om att de en dag skulle gifta sig, fram till den dagen levde de som gifta eftersom det var vad den inre dialogen uppenbarade. De blev båda bekräftade i detta. Hon för att det var hennes natur och vana; han för att den kärlek han upplevde var ett svar från Gud på hans bön; kärleken var hans bekräftelse.
Det var inte otukt. Paulus hade sagt att vi måste ‘fly otukten’, men det här var en kärlek som hade ett löfte om äktenskap, en dag, och som bekräftades av kärlek, och som validerades av den inre dialogen och undervisningen av den kvinnliga äldste, och naturligtvis av Lindström själv.
Det fanns inget verkligt tvivel, och det kvarvarande och svagt naggande tvivel som gömde sig under ytan försvann när han gick över gränsen den dagen, och det som följde var ännu enklare: att dränka sitt tvivel och samvete genom andens inre dialog och uppmuntran, vilket rationaliserades av hans oomvända sinne som någon form av lydnad, som senare förvandlades till uppror, och ännu senare blev det till anklagelser mot henne, ja, mot Gud själv.
Prinsessan
Hon var en prinsessa, hon skulle inte behöva gå igenom det här, hon var inte som de andra flickorna, hon var annorlunda, hon var unik. Jag kommer inte att acceptera det här, tänkte hon för sig själv. Jag ska inte vara ledsen längre, jag ska vinna priset. Så tröstade hon sig själv.
Hon kom ihåg, hon sprang tillbaka till sina minnen från när hon var en liten flicka. Hon hade varit sin fars lilla prinsessa. Hennes far älskade henne mer än han älskade hennes bröder; hon var verkligen speciell. Hon kunde linda sin far runt sitt lillfinger; han gjorde allt hon bad om. Vad hon än ville. Hennes mor, å andra sidan, var alltid avlägsen; hon var en misslynt och deprimerad kvinna som hittade fel hos alla, men hennes far var hennes liv; han var perfekt. Hennes mor dränkte henne i sin egen skuld och köpte henne samtidigt på grund av denna påtvingade drunkning. Moderns martyrskap gjorde livet oväntat, fyllt av förtvivlan och ångest. Det var lättare att stanna hos vänner än hemma. Men hennes far, han höll ihop familjen och höll den sund i all dess galenskap. Han var ordningen i all oordning. Han var på sätt och vis hennes allt. Hans enda fel var hans allomfattande, disträa existens, vilket innebar att den ordning och trygghet han skapade var av samma kvalitet som hennes mors; den var oförutsägbar.
Prinsessan var försummad, hennes liv fyllt av rädsla, förtvivlan och ångest, men hon visste inte hur hon skulle formulera det hon kände, och hennes hem var en bas för felaktiga förutsägelser, och hon lärde sig aldrig att lita på eller förlåta. För hur skulle en prinsessa kunna förlåta försakelse? Och varje strategi hon använde misslyckades, men strategi var hennes enda plan, och drömmen om hennes ljusa framtid och rike drev henne längre och längre bort från sanning och nåd.
Den upplevda försummelsen, den verkliga frånvaron av hennes föräldrar och syskon och bristen på verklig närhet drev henne att söka bot för tomheten i sitt inre i andras armar, vilket blev ett band som var svårt att bryta. Samma tomhet och brist på tillit gjorde också att inga relationer varade, de flyktiga mötena blev en ersättning för den sanna kärlek hon först sökte, och senare en ersättning för den rättvisa förbannelse och det straff hon ansåg sig förtjäna. Detta drev henne till allt större depravation samtidigt som hon upprätthöll illusionen av att hon fortfarande var en prinsessa utan fel. Att hon var renheten själv.
Hon kunde aldrig se på sig själv utifrån, hon vågade inte beträda den vägen; hennes sinne vägrade helt enkelt att undersöka sitt eget fördärv, eller sin egen stora sorg som skulle tvinga henne att se sig själv, eller en självrannsakan som skulle avslöja de verkliga förhållandena i hennes tomma liv; hon kunde aldrig se eller acceptera evangeliets budskap om befrielse eftersom det skulle tvinga henne att förneka sig själv och tvinga henne att förkasta den falska föreställningen om sin prinsesslikhet. Som Paulus skriver: ‘Men den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren. Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord.’ Hon kunde inte förhärliga sig i Herren, bara i sig själv, och hon kunde aldrig förena sanningen i Romarbrevet kapitel 7:
Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt lagen och vidgår att den är god. Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig. Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? — Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.Inte en enda gång blev detta prinsessans verklighet, hon förstod det inte, det var främmande för hennes hjärta. Ty hon var prinsessan med sina egna regler, och alla andra var hennes slavar, födda för att göra henne lycklig, födda för att tjäna henne själv; till och med Kristus. Hoppet om förvandling var som en hägring framför hennes ögon, något hon inte sökte men kände sig berättigad till; därför sökte hon det inte av hela sitt hjärta, utan krävde och ville ha det för att det skulle göra henne lycklig, det skulle ge henne en framtid värdig en prinsessa. Men i slutändan frustrerades alla hennes försök och allt hon såg var sorg, och förtrollningen bröts aldrig.
Men hon var prinsessan!